Efter tvekan godkänd

I går utsåg rektor Boel Flodgren efter en lång och märklig strid Kristian

Gerner till professor i historia vid Lunds universitet. Han ansågs vara

"vid en samlad bedömning den mest meriterade". Thomas Anderberg har följt

processen och ser hur ett strukturellt problem blivit än svårare genom det

inflammerade ärendet.

+ + +

HUR KAN EN overheadapparat stå i vägen för en professorsstol? Det är en av

de frågor som tvingar sig på vid en granskning av det omskrivna och

principiellt intressanta tillsättningsärendet i historia vid Lunds

universitet. Ett ärende som beskrivits på så olika sätt att man måste söka

få höra grunderna från de inblandade själva innan sikten klarnar.

Det är inte svårt att förstå Inger Lövkronas perspektiv på situationen.

Då hon ser sig omkring är det få av hennes sort - hon är professor, i

etnologi - som möter hennes blick. Det är egentligen bara på näringslivets

toppnivå som kvinnor är lika sällsynta.

Vid det samtal vi har på hennes ljusa tjänsterum i Lunds lummigare delar

insisterar hon emellertid på att förslaget att inkompetensförklara den

sökande som alla - inklusive den lärarförslagsnämnd som hon är ordförande

för - anser har flest meriter inte betingas av könskvoteringsskäl. Det hela

är ett lämplighetsärende.

Också PÅ den punkten kan man principiellt hysa förståelse för nämndens

agerande. För visst finns det professorer som inte förmår skapa en god

forsknings- och undervisningsatmosfär på sina institutioner. Genom att

sakkunniga bara uttalar sig om formella meriter, främst gällande

forskningens kvalitet och originalitet, har de personliga ledaregenskaper

som också är väsentliga negligerats. Här är universiteten rent av sämre än

de stora företagen. Vem skulle tillsätta en verkställande direktör enbart

utifrån skolbetyg och ansökningshandlingar? Det är också mot den bakgrunden

man bör förstå den separation av sakkunniga och lärarförslagsnämnd som på

senare år genomförts.

Så långt kan de sympatier som Lövkrona avläser på sin datorskärm lätt

förstås, samtidigt som mediernas förenklingar av ärendet blir uppenbara. De

som envist pekat på att endast formella meriter bör vara vägledande, och

därvid jämför med näringsliv och offentlig sektor i övrigt, glömmer att

professorer sitter på livstid och är lika svåra att avsätta som ryttare på

marmormonument. Universiteten genomgår en moderniseringsprocess, och

tillsättningen av den professur som nu är på gång i Lund kan uppfattas som

ett pilotfall. Lövkrona försöker heller inte dölja att hon sett som sin

uppgift att ta upp köns- och lämplighetsaspekter. Det ingår helt enkelt i

hennes tjänsteuppdrag. Hon är samlad och tycks inte störd av situationen.

Många har hört av sig med uppmuntrande ord.

Frågan är emellertid, som Henrik Berggren påpekade i sin krönika 11/5, om

ärendet handhafts på ett godtagbart sätt. För lämplighets- och

genusaspekterna blandas här samman på ett sätt som inte är helt

överskådligt. Kristian Gerners lämplighet ifrågasätts nämligen bland annat

utifrån åsikter han uppfattats ha gällande könsrollsfrågor. Just

"uppfattats ha", för det finns inga direkta prov på förgripliga

uppfattningar som Gerner gett uttryck för. Som han själv säger, då jag når

honom på telefon, hade detta varit oklokt och naivt i den situation han

befann sig i; han var mycket väl medveten om vad som kan sägas och göras i

sådana här sammanhang. Och i de skrivelser som kommit från

lärarförslagsnämndens sida finns inga direktcitat som skulle styrka en

kvinnofientlig hållning.

Kortfattat kan man säga att den bristande lämplighet som tillskrivs

Kristian Gerner beror på hans bristande kunskap om den svåra situationen

för kvinnliga doktorander vid Lunds universitet, samt hans bristande vilja

att söka lindra detta problem. Detta stöds mindre genom uttalanden än genom

redovisade attityder: Gerner är arrogant, hans skämtlynne opassande.

Gerner medger att han saknade kunskap om den interna utredningen om

situationen för kvinnliga doktorander vid Lunds universitet, men menar att

det kan bero på att han för tillfället är verksam vid Uppsala universitet.

Han förnekar att han varit arrogant, men medger att han kanske varit

kortfattad. Och skämtlynnet? Det kommer sig av att han vid sin föreläsning

använde sig av overheadmaterial, och eftersom föreläsningen spelades in och

han därmed var bunden vid pulpeten bad han en vän att vända blad, och det

på ett sätt som av nämndens majoritet uppfattades som ett "demonstrativt

egendomligt visuellt kommando".

En av nämndens ledamöter, Eva Queckfelt, uppfattade det emellertid inte som

utmanande och hävdar på min förfrågan att hon inte kan skriva under på

nämndens skrivning, ej heller beträffande sina egna omdömen och

formuleringen att hon skulle vara "gammal vän" till Gerner. Själv har

Gerner inget tydligare minne av sitt agerande, han var nervös och helt

koncentrerad på sitt föredrag.

Detta ger situationen drag av tragikomedi. I synnerhet som denna detalj och

andra av samma slag tar upp långt större del av lärarförslagsnämndens andra

yttrande än den betydligt allvarligare anklagelsen att en sakkunnig inte

visat tillräcklig självständighet i förhållande till de övriga två vid

avfattandet av sitt enskilda utlåtande.

Men det finns en annan aspekt. För lärarförslagsnämnden hade kunnat fatta

ett helt annat beslut. Man hade kunnat ändra rankningsordningen så att den

som ursprungligen förklarats vara tvåa kunnat sättas i första

förslagsrummet, med Gerner som tvåa. Men man gjorde något mycket mer

radikalt, nämligen inkompetensförklarade Gerner, något som Lövkrona vid

vårt samtal motiverar med att "var han inte lämplig som etta var han heller

inte lämplig som tvåa". Dessutom tog Inger Lövkrona kontakt med

universitetets prorektor och frågade hur man skulle kunna stoppa Gerner

från att få tjänsten. Och i den interna skrivelsen är det inte

lämplighetsaspekterna som dominerar, utan viljan att lyfta fram

könsrollsaspekterna.

Det kan finnas oberoende skäl för ett sådant agerande. Men det är svårt att

inte bortse från den faktor som lärarförslagsnämnden själv påpekar i sitt

senare utlåtande. Den som ursprungligen placerats som tvåa innehar redan

professors titel vid den aktuella institutionen och i enlighet med ett

tidigare beslut gällande ett annat ärende är det inte troligt att den

aktuella tjänsten skulle tillfalla honom.

Det skulle medföra att de två sökande som placerats på tredje plats skulle

hamna i första förslagsrum. Av dessa är en kvinna, och utifrån de

kvoteringsprinciper som föreligger skulle hon ha goda chanser att få

tjänsten. Hela manövern skulle därmed komma att gagna jämställdheten.

Vilket alltså i princip är bra. Men i det här fallet är det tveksamt, för

att uttrycka det milt. Gerner har (i Expressen 10/5) talat om ärendet i

termer av "karaktärsmord" och jämfört sin situation med den som drabbat

huvudpersonerna i "Processen" och "Natt klockan tolv på dagen". Han har

också fått stöd, inte bara av de övriga sökande i ärendet utan också av

stora sektioner av Uppsala universitet samt - indirekt - av studenter som

förärat honom utmärkelsen som Uppsala universitets bästa lärare.

Problemet hur man ruckar på fasta, manligt dominerade strukturer kvarstår

emellertid. Frågan är om inte denna strukturella situation blivit svårare

genom det här inflammerade ärendet. Strukturell diskriminering botas inte

genom att subjektiva och slarvigt dokumenterade intryck sätts in i en

målinriktad process där enskilda människor svartmålas. Det övergripande

syftet är inte bara ädelt utan också nödvändigt, men det enskilda syftet

har drag av kvoteringsmobbning.

Rektors beslut att avvisa tjänsteförslagsnämndens ärende med motiveringen

"att det är vanskligt att utifrån en föreläsning och en intervju i en

lärarförslagsnämnd bedöma en persons lämplighet som professor om det inte

också finns andra omständigheter som stöder bedömningen" framstår därför

som såväl försiktig som rimlig.

Thomas Anderberg

kultur@dn.se

(Embedded

image moved to Kristo Ivanov <kivanov@informatik.umu.se>

file: 2002-05-18 00:28

pic30648.pcx)