15 mars 1999

Några tankar om Donald Schöns popularitet

Erik Stolterman

Informatik
Umeå Universitet
erik@informatik.umu.se

Back to
Publications

Samtidigt som vårt vetande växer, verkar det bli allt svårare att formulera kunskap och insikter som går att använda - i alla fall i vardagliga och professionella situationer. Mycket av den kunskap som forskningen resulterar i känns inte direkt intressant för den som måste agera, måste ta beslut, måste välja väg. Självklart varierar både sanningen och betydelsen av denna utveckling från område till område, men för den som sysslar med design verkar situationen på många sätt paradoxal.

Insikten om vidden och betydelsen av design som en mycket speciell aktivitet i vårt samhälle verkar få fotfäste. Ett ökat systemtänkande har lett till en djupare förståelse för den enorma komplexitet som omger varje beslut som formar vårt framtida samhälle. Vi ser allt tydligare relationer mellan ekonomiska system, miljöaspekter, frågor om etik och estetik. Inom den moderna designforskningen flyttas ständigt kunskapsgränserna och nya aspekter av designarbetet kartläggs, konceptualiseras och penetreras in i minsta detalj.

Samtidigt som ett komplicerat och övergripande sammanhang alltmer framstår som oundvikligt, visar forskningen hur dessa aspekter, var och en för sig, kan fördjupas i det oändliga samt hur de tillsammans skapar en komplexitet som vida överstiger en enskild människas fattningsförmåga. Det har på många sätt blivit allt svårare för den enskilde designern att ta del av och än svårare att använda sig av forskningens resultat i sitt vardagliga designarbete. Vi upplever på många sätt en kunskapsparadox. Ju mer kunskap vi har desto mer känner vi att vi inte vet tillräckligt för att kunna fatta bra beslut.

Självklart har en stor mängd av all designforskning inte som syfte att skapa kunskap som stöd för praktiskt designarbete och ska inte heller ha det. En av de allra viktigaste uppgifterna för designforskning är det kritiska uppdraget. Det inbegriper att kritiskt studera, analysera och värdera design - både som artefakter och processer - i syfte att skapa kunskap och förståelse för den designade värld vi alla lever i.

Men trots att det finns forskning med andra syften, är merparten inriktad på att hjälpa och stödja praktiker. Jag vill hävda att nästan ingen av den designforskning som bedrivs idag når detta mål. Trots att forskare hävdar bestämt resultatens praktiska betydelse, så lämnar denna kunskap i stort sett praktiker likgiltiga. Men det finns undantag - ett sådant är det arbete som bedrivits av Donald Schön.

Schön har lyckats med att formulera idéer och resultat på ett sätt som verkar både attraktivt och tillgängligt för en mycket bred skara läsare. Vi kan se hans verk refererade inom en mängd olika discipliner. Hur kan det komma sig? Vad är det som skiljer Schöns forskning från annan designforskning? Vad gör Schöns forskning så framgångsrik? Varför är det så lätt att få studenter att både förstå och försöka använda sig av Schöns idéer? Är det så att Schön lyckats smita undan paradoxen beskriven ovan?

Det finns självklart en mängd möjliga svar på dessa frågor. Det kan vara så att Schöns idéer på något sätt är korrekta eller sanna och att det ger resultaten en stor genomslagskraft. Men det kan också vara så att Schön har en sätt att presentera sina resultat som lockar till läsning på grund av en stark retorisk kraft eller ett tilldragande språk. Det skulle också kunna vara så att Schöns grundläggande filosofiska och kunskapsteoretiska inställning leder till resultat som annars inte kan nås. Eller kan det vara Schöns personligt formade forskningsmetodik, byggd på en kvalitativ och fenomenologisk tradition med rötter i en pragmatisk kunskapssyn, leder till resultat som är lätta att förstå och ta emot.

Jag tänker ta mig friheten att i detta sammanhang angripa frågan på ett mer personligt sätt. Orsaken till detta är inte att jag skulle vara mindre intresserad av att beskriva Schöns arbete i relation till vedertagna forskningsmetodologiska eller vetenskapsteoretiska teorier och kategorier. Orsaken är istället att jag är tveksam till att det är i en sådan analys som svaret på Schöns popularitet och betydelse står att finna. Så, med risk för att vara både alltför enkel och vardaglig i min analys, vill jag visa vad det är jag ser som de mest karakteristiska dragen i Schöns forskning och som också är det som både gör honom populär och mycket betydelsefull.

I syfte att få utrymme för att försöka svara på dessa frågor kommer jag att enbart ytligt beröra innehållet i Schöns forskning. I första hand kommer jag att med Schöns arbete syfta på de senaste böckerna i hans stora produktion: "The reflective practitioner" och "Educating the reflective practitioner" men också en del tidigare verk, framförallt "The Displacement of Concepts".

Innan jag presenterar mitt svar på frågan om vad det är som gör Schöns arbete så framgångsrikt, vill jag kort kommentera några av de övriga redan nämnda möjliga svaren.

För det första är det ju möjligt att Schöns arbete enbart är populärt men inte bra. Det skulle betyda att läsare blir attraherade av hans texter eftersom de är bra skrivna och att de ger en inspirerande läsupplevelse. Att språket och den litterära framställningen har stor betydelse även i vetenskapliga texter är inte okänt. Många av våra stora betydelsefulla tänkare genom tiderna har också varit stilister av rang. Det kanske till och med är så att det är svårt att hitta betydelsefulla tänkare som inte på ett medvetet och stilkänsligt sätt behärskat den litterära framställningens konst.

Ett annat svar skulle kunna vara att Schöns retorik och argumentationskonst är så väl utvecklad att innehållet i hans arbete saknar betydelse. Det är uppenbart att vilken text som helst som vill nå en stor krets måste ha en övertygande kraft både vad gäller presentation och argumentation. Schön uppfyller bägge dessa krav. Men det finns andra designforskare som också uppfyller dessa krav utan att för den skull nå samma framgång. Men vi kan aldrig utesluta möjligheten att vi som läsare bländas av en argumentation som ger ett trovärdigt sken utan att för den skull bottna i ett djupare innehåll. Och vi tycker i allmänhet om att bländas.

En annan tolkning skulle kunna vara den att hans texter bara ger läsaren vad läsaren vill ha. Texterna kanske bara verifierar och styrker vardagliga tolkningar av designarbete som var och en av oss kan göra. Texterna kanske bara förstärker allmänna fördomar utan att kritiskt rubba våra invanda tankemönster. Ett tecken som skulle kunna tyda på det skulle kunna vara en av de mest vanliga reaktionerna som jag brukar få från studenter som just har läst Schön för första gången. Det är inte ovanligt att de säger att texten var lättläst och att innehållet var "okej, kanske inget nytt men ...". Det visar sig dock alltid vid efterföljande diskussioner att de sällan har förstått texten på något djupare sätt och framförallt inte insett följderna av Schöns förklaringar. Ytterligare läsningar och diskussioner leder i många fall till helt nya omdömen om texterna.

Orsaken till denna reaktion står mindre att finna i textens ytlighet som i dess bedrägliga karaktär. Schöns enkla språk och okomplicerade men raka argumentation tolkas alltför lätt som ett tecken på att också innehållet är enkelt och rakt. Det leder, som i fallet med studenterna, till slutsatsen att vad Schön gör är att endast ge en rätt ytlig men sann bild av designarbete. Jag skulle därför vilja hävda att Schön i viss mån lider av sitt språk och sin retorik. I fördjupade diskussioner med studenter visar det sig att det är mycket svårt att se de mycket radikala förändringar som skulle bli följden av ett konsekvent genomfört Schönskt tänkande - både i undervisning och i praktik. Det leder mig att tro att vi inte i språk och framställning hittar nyckeln till Schöns framgång. Så, vad kan det då vara?

Att begripa

Vi känner alla till möjligheten att dela in kunskap i olika former med olika syfte. Kunskap med syfte att förstå, att begripa, att förklara, att förutsäga, att kontrollera, att behärska, att föreskriva, m.m. Inom designforskning dominerar synen att kunskap först och främst ska kunna användas för att förutse och därmed också föreskriva. Jag ska inte uppehålla mig vid den rätt omfattande kritik av denna syn som har framförts de senaste åren. Vi kan bara konstatera att kritiken framförallt har riktats mot en alltför förenklad syn på möjligheten att via metoder och detaljerad planläggning styra och kontrollera utfallet av designprocesser.

När Schön tar sig an sina uppgifter verkar han drivas av ett okuvligt och äkta intresse av att förstå och begripa. Det ser ut som att han ständigt är förundrad över den verklighet som han studerar. Hans förundran fylls av fascination och till och med med beundran. Verkligheten är inte, som för många andra designforskare, ett kaos av irrationella handlingar som behöver rättas till. Där andra forskare ser en verklighet som behöver ordnas och föreskrivas, ser Schön en rik och komplex verklighet - full av liv och av människor som försöker göra sitt bästa. Det är för honom en verklighet som först och främst måste förstås och som måste reflekteras över. Enbart därigenom får vi möjlighet att ändra på den.

Där andra ser ordnad kunskap som svaret på den kaotiska verklighetens problem, ser Schön svaret i den rika verkligheten och istället problemet i en övertro på att den ordnade kunskapen ska kunna användas i vardagliga situationer.

En sådan utgångspunkt skapar definitivt förutsättningar för en form av forskning som kan nå praktiker, eftersom den accepterar verkligheten både som existerande och rimlig, och praktikern både som rationell och begriplig.

Att stå stadigt

Det första som jag personligen slogs av i Schöns arbete är att han verkar stå så stadigt. Att stå stadigt betyder att man vet var man står och tittar, vilken roll man har som "tittare" samt vilken status det som man tittar på har . Om det är så, så finns all tid i världen att ägna sig åt detta "tittande" - det skapar ett lugn och en stabilitet som kommer till uttryck i tolkningar och texter. Det finns ingen stress i att ständigt söka nya utgångspunkter och nya perspektiv.

Schön viker aldrig från sin uppgift att försöka förstå praktikens uttryck och villkor. Utgångspunkten är ständigt den lokala handlingen, praktikerns överväganden och beslut. Schön fastnar aldrig i ett empiriskt detaljfrosseri men försvinner heller aldrig upp i ett abstrakt begreppsutredande. Som läsare känner man att syftet hela tiden finns alldeles i närheten och är både påtagligt och konkret.

Men det är inte bara det stadiga syftet som ger Schön stadga och stabilitet. Det är också några grundläggande antaganden om verklighetens natur som genomgående styr arbetet och som likt gummiband drar studierna och läsaren tillbaks till kärnfrågorna.

Ett sådant grundantagande är att praktikerns agerande i grunden är rationellt, det vill säga möjligt att begripa som en förnuftsmässig handling. Det gäller även i de situationer där resultaten av handlingarna inte uppfyller ställda förväntningar. Mycket designforskning tar dessa misslyckanden som utgångspunkt och fastslår att praktiken är irrationell och i grunden felaktigt utförd. Och att det som behövs är helt nya metoder och angreppssätt som kan förändra praktiken. I ett sådant perspektiv finns ofta inget intresse att djupare studera rådande praktik eftersom det är den som leder så fel - och anses därmed som inget att ha som föredöme för nya handlingar.

För Schön är den rådande praktiken alltid av intresse och är inte nödvändigt felaktig. Den är istället ett utslag av dominerande rådande föreställningar om denna praktik och ett utslag av praktiska förutsättningar och restriktioner som närmare måste studeras och förstås.

Verkligheten har därmed hos Schön status av att vara den rikaste, och kanske enda, källan till kunskap och förståelse. Vad vi behöver göra är egentligen bara att tillräckligt noga studera denna verklighet utan våra förutfattade meningar om att den är i grunden irrationell och i behov av "reparation". Det betyder att det allra viktigaste att studera blir vårt sätt att tänka på verkligheten. Vi handlar och vi reflekterar. Och hur vi reflekterar är ett resultat av de föreställningar vi har. För Schön kan detta visas med skillnaden i att se design som "problem solving" eller som "artistry".

För Schön kan dessa begrepp användas för att illustrera tankens kraft över handlingen. Att se sin praktik som "problem-solving" leder praktikern till att se sig själv och sin roll på ett specifikt sätt. Likaså med "artistry". Det finns ett dialektiskt förhållande mellan föreställning och handling. Vad Schön visar i sin forskning är att vi har möjlighet att göra våra föreställningar synliga och därmed också möjliga att förändra. På samma sätt som Schön använder sig av den "metoden" i sin forskning så är det också den lösning han själv presenterar till praktiker, det vill säga att ständigt reflektera över handling och föreställning. Därmed finns det till slut bara ett sätt både för forskaren och för praktikern.

Att fånga och stabilisera

Det finns många olika sätt att som forskare närma sig en rik och komplex verklighet. Ofta görs det genom att någon aspekt välj ut som den som ska studeras. För att kunna säga något om denna aspekt måste vi troligen förenkla verkligheten och skala bort komplexitet för att få möjlighet att komma denna aspekt tillräckligt nära. Forskaren måste stabilisera sitt studieobjekt. En av de allra viktigaste uppgifterna för en forskare är att kunna göra detta utan att tappa relevant och betydelsefull information. Det får alltså inte bli så att när komplexiteten minskas så försvinner också det som utgör förklaringsgrunden.

Det sätt som Schön angriper verkligheten är genom att fånga, fixera och stabilisera ett studieobjekt. Men han gör inte detta på ett sätt som gör det hela enklare, det vill säga, genom att minska på komplexiteten. Det studieobjekt eller fenomen som Schön försöker fånga och fixera kan kanske enklast benämnas som en designers skicklighet. Det vill säga, det som gör att en praktiker trots en överväldigande och komplex verklighet ändå lyckas åstadkomma någonting. Och ofta något som personer utan denna skicklighet inte kan åstadkomma. Man kan välja enklare fokus.

Schön försöker fixera detta studieobjekt genom att ge det status av att både existera och att vara generellt och betydelsefullt. Designerns skicklighet kan ses som apriori i Schöns forskning. Han låter denna skicklighet fungera som en kristallisationspunkt. Alla idéer och resultat ska bit för bit bygga en allt rikare bild av denna fixationspunkt.

Det är ingen enkel uppgift som Schön tar sig an. Det är svårt att empiriskt belägga existensen av något så diffust och komplext som skicklighet. Det är också möjligt att hävda att skicklighet inte är ett generellt begrepp eftersom det är något som är helt individuellt baserad. Det är också möjligt att hävda att skicklighet i den mening som Schön ger begreppet rör sig alltför fritt mellan det konkreta och det abstrakta.

Men det är precis i denna rörelse som jag ser som Schöns styrka. Att låta några kärnbegrepp stadigt fixeras samtidigt som de ingår fullt ut i den komplexitet som praktiken faktiskt utgör. Skicklighet blir på så sätt något som svävar och som i Schöns tolkningar ena studien går att relatera till mycket teoretiska resonemang och begrepp och i nästa stund stötas mot en konkret praktik i olika fallstudier.

Att närma sig

I Schöns arbetssätt ingår också ett speciellt sätt att närma sig det fenomen som han fixerat. Det är inte obekant att Schöns exempel och fallstudier är mycket effektiva. Det är i sina iakttagelser och beskrivningar som Schön skapar den "just det, så är det ju"-känsla som på ett övertygande sätt verkar påverka läsaren. Att gå tillväga på Schöns sätt är dock inte lätt att klassificera. Med överhängande risk att bli alltför grov i kategoriseringarna kan man se några typiska och traditionella sätt att närma sig ett fenomen.

Ett sätt är förstås att innan något närmade görs så utvecklas en begreppsapparat som kan används som redskap vid analys och tolkning av en situation. För att detta ska lyckas krävs en välutvecklad teoretisk konstruktion. Ett känt problem med denna ansats är att konstruktionen blir så styrande att iakttagelserna i studien lätt faller offer för den investering som det teoretiska förarbetet innebär. Om detta ansats ses som en extrem så finner vi i den andra änden en ansats som kan exemplifieras med "grounded theory". I denna metodik framstår det empiriska studiets material som det helt avgörande. Att närma sig fenomenet förutsättningslöst och utan i förväg definierade teoretiska verktyg blir den strategi som används. Man vill komma fenomenet så nära som möjligt och skapa så rika och djupa bilder som möjligt. Tanken är att det ur dessa bilder ska uppstå relevanta och avgörande analyser och tolkningar, som i sin tur ska ge underlag för en begreppsmässig utveckling.

Mellan dessa två ytterligheter finns alla mellanformer, där vi troligen hittar merparten av all forskning. Men Schön är svår att stoppa i någon av dessa två kategorier. På något egenartat sätt lyckas han "smita" från båda dessa ansatsers krävande delar. Schön närmar sig inte sin empiri med en väl utvecklad begreppsapparat eller högt specialiserad konceptualisering. Men han närmar sig inte heller sitt empiriska material på något speciellt metodiskt sätt och framförallt inte med den detaljeringsgrad och noggrannhet som vanligen förespråkas.

Trots detta är det just den precisa användningen av både begrepp och empiri som gör Schöns arbete så ovanligt. Man kan läsa Schöns texter som att det varken är begreppen eller empirin som har företräde. I stället är det det väl fixerade studieobjektet. För att så mycket som möjligt nå en förståelse för detta objekt närmar sig Schön samtidigt på alla fronter. Begrepp fångas och förädlas i samspel med både övergripande och detaljerade beskrivningar av empirin. Vi får en allt bättre känsla för de teoretiska begreppen samtidigt som vi får en djupare och rikare bild av empirin. Men det som preciseras är i första hand studieobjektet. Att så närma sig ett studieobjekt är en svår konst. Filosofen Hans Larsson har i sin bok "Intuition" lyckats att med sitt fantastiska språk fånga hur detta går till på ett fascinerande sätt. Han skriver apropå svårigheten att i förväg precisera sina begrepp alltför mycket:

Att närma sig sitt studieobjekt på detta sätt kan också beskrivas med hjälp av begreppet notitia. Notitia handlar om att med stor noggrannhet närma sig det man studerar. Men det handlar inte om att bara närma sig hur som helst, inte ens om att närma sig så noggrant som möjligt. Det handlar om att närma sig det som studeras kvaliteter. Psykologen James Hillman som är en förespråkare för detta förhållningssätt skriver:

Tillfällets och utsnittets empiri

En viktig del i det som utgör Schöns arbete är det sätt han använder sin empiri. I de senare böckerna består empirin inte av stora kvantitativa undersökningar men inte heller av djupa kvalitativa studier. Schön använder inte enkäter eller intervjuer. Det som kanske bäst beskriver hans empiri är det handlar om observationer.

De observationer som Schön i huvudsak presenterar spänner vanligen inte över en lång tidsperiod. Därmed är de svåra att kalla de för fallstudier - vi skulle kunna hellre kalla det för utsnitt. Schöns empiri handlar inte heller om att göra detaljerade och noggranna anteckningar och beskrivningar av vad som sker i dessa utsnitt. Ofta handlar det istället om att Schön deltagit i en enstaka session eller ett arbetspass. Men det kan lika gärna vara ett mindre försök eller experiment som han gjort tillsammans med sina egna studenter. I sina texter beskriver Schön dessa situationer mycket enkelt och kortfattat. I vissa fall blir det en lite längre beskrivning, men det sker aldrig enligt några regler eller metodologiska riktlinjer från någon accepterad och utvecklad empirisk metod. I alla fall kommenteras inte tillvägagångssättet.

Trots sin oortodoxa empiri lyckas Schön få sina fall att bli både övertygande och innehållsrika. Det är också utmärkande hur Schöns läsare ofta verkar ha lätt att minnas fallen. Många läsare kan också nämna och återberätta sin favorit bland de fall som beskrivs. Det är fall som på ett tydligt sätt exemplifierar eller visar en specifik relation mellan begrepp och praktik, eller någon vanlig designhandling.

Vi skulle kunna kalla denna form av empiri för tillfällets empiri. I texterna är det nämligen svårt att se att de fall som Schön väljer att beskriva i sina böcker skulle vara ett utslag av en genomtänkt plan. Det är inte heller så att han beskriver hela fall eller situationer. Han kan ofta välja att bara beskriva en mycket kort passage i en session. En passage som kanske bara handlar om en minut. Schön låter sedan detta lilla utsnitt av praktiken bli tolkad och analyserad - men återigen inte i enlighet med några metodologiska riktlinjer.

Det är lätt att se hur man skulle kunna kritisera Schöns empiri för att vara slumpmässig, tillfällig, ej representativ, inte konsekvent genomförd, kanske till och med slarvig. Men hur kan det komma sig att hans sätt att närma sig empiri har sådan genomslagskraft?

Den kanske allra viktigaste förklaringen till detta är timing. Det är förmågan att kunna välja det utsnitt som i sig bär något innehållsrikt, unikt och utmärkande. Ett sådant väl valt utsnitt måste ha hög integritet och tydlighet. Om så, faller sig en tolkning som rätt självklar och kan inte enkelt kullkastas av alternativa tolkningar. Hög integritet hos utsnittet ger hög trovärdighet och betydelse.
 
 

Det långa spannet

Vad är det då som helhet som utgör styrkan i Schöns arbete? Kanske vi kan kalla den förmåga som Schön använder för förmågan att överbrygga det långa spannet. Det Schön gör är att han skapar en balanspunkt mitt mellan det abstrakta och det praktiska, mellan det generella och det specifika, mellan detalj och helhet, mellan tanke och handling.

Genom sin långsamt utvecklade teoretiska bas och sina väl valda empiriska utsnitt lyckas Schön överbrygga spannet. Kanske är detta överbryggande något som vi så gärna vill se - kanske till och med längtar efter.

Alltför ofta konfronteras vi med forskningsresultat som endera känns alltför abstrakt och teoretiskt eller också blir vi översköljda av empiri. Framförallt krävs vi som läsare att själva skapa helheten, att ur materialet bygga spannet, och att kunna fixera en balanspunkt där alla trådar, idéer och begrepp samlas och sammanstrålar. Kanske denna uppgift alltför ofta känns oss övermäktig. Kanske att Schön hjälper oss med detta och det är det som lockar oss.

Men det är inte bara så att det lockar oss genom att ge oss en helhet, utan vad som också uppstår är en mycket stark övertygande kraft. Schöns resultat verkar trots alla sina brister mycket kraftigt påverka läsare och har också funnit läsare i alla kretsar.

Det är inte svårt att mot det arbetssätt som jag här beskrivit som både effektivt och slagkraftigt rikta en mängd kritik. Nästan vilken vedertagen vetenskaplig metodologi ger en god grund för en sådan kritik. Men uppgiften för mig i denna text har inte varit att ställa den frågan, utan den motsatta: hur kan det komma sig att Schöns arbete vunnit sånt gehör och verkar så tilltalade.

Schöns betydelse

Efter detta försök att fånga det specifika i Schöns arbetssätt måste jag avsluta med en till fråga. Har Schöns idéer någon betydelse eller är de bara populära på grund av sin framställningsform och inre konstruktion. Nej, jag tror att det som gör Schöns texter och idéer så intressanta för många samtidigt också visar på deras betydelse. Frågan som ska ställas är: hur används Schöns resultat och forskning? Jo, Schöns idéer utgör för en stor del av nutida designforskning en förutsättning.

Schöns resultat används i många sammanhang som en designteoretisk grund som länkar praktik med teori, som länkar specialisering med generalitet, som länkar forskning om design med forskning för design. Vi ser referenser till Schön i allmänhet som allmänna referenser till hela hans forskning, i mindre utsträckning till specifika resultat.

Min tolkning av detta är att Schön har skapat en grund och en utgångspunkt som många saknar. I och med att hans metodik och resultat samtidigt är både övergripande och specifikt finns det ingångar till väven som gör det möjligt för många att hitta in. Därmed skapar hans arbete en sammanhållande väv kring vilken annan designforskning kan formera sig, lägga till och utveckla.
 
 

Referenser